I september 2020 solodebuterade Hans Rosenfeldt med Vargasommar med stor framgång, boken såldes till trettiotalet länder, och fem år senare finns även uppföljaren Skördebarn ute. Fem verkliga år krymper i fiktionen, det är ett år som huvudpersonen Hannah Wester ägnat åt att slicka såren efter förra sommarens (förra bokens) katastrofer då hon bland annat förlorade sin man, ett år som hon också ägnat åt att försöka ta reda på mer om den ryska yrkesmördaren Katja och den märkliga ryska maffiaorganisationen Akademin, ett år som Katja själv, huvudperson nummer två i serien, också ägnat åt att slicka såren efter förra sommaren då hon inte alls dog (vilket de flesta av oss läsare gissade) och nu är tillbaka som extremtrimmad dödsmaskin. Är Katja ursprungligen Hannahs dotter Elin, som rövades bort vid två års ålder? Det är frågan för seriens långa berättelse och den korta berättelsens tema framgår redan av titeln; det måste handla om någon typ av ”barnfabriker” vilket inte är något unikt ämne, från senare år kommer jag bland annat ihåg Hundparken av Sofi Oksanen, Astartes barn av Linnea af Kleen och Baby X av Lena Sundström och Jens Mikkelsen som sysslar med likartade ting om än på väldigt olika sätt. Visst är det här fantastisk läsning men jag var nog ännu mer lyrisk över ettan.

Spelplatsen Haparanda uppträdde som en egen karaktär i första delen; det är något vi ofta säger om texter där en speciell miljö har en viktig roll i berättelsen men Rosenfeldt gjorde det bokstavligen, staden fick ett genus, Haparanda var en hon som i återkommande egna kapitel reflekterade hon över skeendet och fungerade som en allvetande berättare.

Jag gillade verkligen det greppet och tycker det är tråkigt att han överger det i tvåan. Nu finns en helt annan sorts platsförankring i form av korta nedslag i verkligt historiskt elände: koleraepidemin som nådde fram till Haparanda 1866, oåren senare på 1860-talet då många människor dog av svält och så vidare genom decennierna. Snyggt men inte lika effektivt.

De drygt trettio människor som dog i kolera sensommaren 1866 dumpades i en massgrav i skogen vid Salmis utanför Haparanda och senare inringades kolerakyrkogården av en tung järnkedja. I nutid är kedjan överväxt, syns knappt, och den unga, höggravida kvinnan Natalia snubblar över kättingen; fallet utlöser ett sent och blodigt missfall. Natalia och Dardana hade blivit vänner under tiden i fångenskap, under månaderna av påtvingad graviditet och nu är de på flykt. Dardana, också hon sent i graviditeten, försöker hjälpa sin vän upp igen, de måste vidare men det går oändligt långsamt.

Femtiofemåriga Hannah är ensam, saknar intensivt sin döda man Thomas, har måttlig kontakt med de vuxna barnen som ägnar sig åt sina universitetsstudier, Gabriel i Uppsala och Alicia i Lund. Ofta kan det vara så att kvinnor bär familjens sociala liv men i den här familjen var det tvärt om; Hannah kan vara rätt kantig, Thomas var det sociala navet.

För första gången på ett år kliver hon in i polishuset den här augustimorgonen. Hon välkomnas mycket varmt av sina kolleger, ”polisfamiljen” skrevs fram mycket levande redan i den första delen, och den karaktärsutvecklingen fortsätter i tvåan.

Redan första dagen rycker de ut på ett larm, en Maud Eriksson hade varit ute på en skogspromenad och hittat ett dött spädbarn vid kolerakyrkogården i Salmis. Det är starten på det fall som är centralt för denna berättelse. Relativt snart hittar de Natalias döda kropp, ser också spår som visar att hon måste haft sällskap men vet inte av vem.

Dardana har en egen berättarröst i egna kapitel; vi får veta hur det går med flykten och hel del om hennes bakgrund, om hur hon som var på väg från Moldavien till ett bra jobb i Spanien i stället hamnade i fångenskap utanför Haparanda.

Katja växer ut rejält i tvåan med många egna kapitel. Hon heter egentligen inte Katja, vet att hon tidigare hette Tatjana Bogdanova men att det inte heller är hennes riktiga namn. Hon har nyligen fått veta att hon var två år när hon kom till familjen Bogdanova, att hon tvingades leva i ett helvete fram till åtta innan Onkel räddade henne till Akademin. Tio år senare fick fosterföräldrarna Bogdanova sitt straff, Katja dödade dem. Hon vet inte vad Onkel egentligen heter, han är hennes hanterare men har också under åren blivit en fadersgestalt, den enda person som hon litar på … kanske.

Akademin har sin bas i Sankt Petersburg och det är ovanligt att de tar emot en åttaårig flicka, de vill ha barnen mycket tidigare än så för att kunna uppfostra dem till extremt skickliga yrkesmördare; tidigare har de främst ”rekryterat” genom att kidnappa riktigt små barn men på senare år även genom tvångsmässiga surrogatmödraskap. Katja visade sig ha stor talang, blev en av de skickligaste de någonsin fått fram.

Händelserna i Haparanda förra året var ändå ett misslyckande för henne, något som inte accepteras inom Akademin. När hon väl rehabiliterat sig från alla sina skador hade hon bara fått små uppdrag, långt under sin kompetensnivå. Men så, äntligen, får hon ett riktigt uppdrag, Akademins chef, Valerij Zagornijs, skickar iväg henne tillbaka till Haparanda, svenska är ett av de sex språk som hon behärskar flytande.

Henrik Lindgren heter en annan berättarröst, en gynekolog med en egen framgångsrik praktik. Hans fru Linda har ett bra jobb med goda inkomster. Trots detta är deras konton nästan tomma, fonderna som de byggt upp för barnen Max och Emelie är borta, Lindas arv efter föräldrarna är borta, i hemlighet har Henrik överbelånat huset, har tagit ytterligare lån, det ena uslare än det andra. Allt har gått till hans spelberoende och han sitter fast, inte bara i beroendet utan också i allt värre lögner. Han är desperat, beredd att göra vad som helst för att dra in pengar.

Henrik har två sysslingar som är berättelsens roligaste karaktärer, de är i femtioårsåldern, tio år äldre än honom, och bor ensligt på gård som numera är ett ruckel. Ray och Roy heter de men Henrik och Linda brukar beskriva dem som Dum och Dummare. Han har inte haft kontakt med dem på länge men kommer på att de kanske kan komma till användning i hans desperata situation.

Ytterligare en berättarröst tillhör Theodor Magnusson, relativt ung karriärpolitiker inom Kristdemokraterna, nu en av stabscheferna på Regeringskansliet men hans mål är betydligt högre än så. Han vet att han har det som krävs, han har också Rebecka, en perfekt hustru, men han måste ha en familj för att imagen ska bli perfekt. De måste få barn men Rebecka får bara missfall.

Utöver själva fallet får vi flera intressanta bihistorier. En handlar om attraktionen mellan Hannah och hennes yngre chef Gordon Backman Niska. En annan handlar om hennes föräldrar. Mamman dog för länge sedan och på hennes sida finns sedan generationer en stor släktgård, Hannahs barndomshem, inklusive omfattande skogsmarker. Hennes pappa lever fortfarande, har drabbats av en märklig psykisk sjukdom, erkänner inte längre henne som hans enda dotter och gör allt han kan för att radera ut hela hennes arv, göra sig av med den omfattande förmögenheten. Hannah känner sig tvingad att försöka få pappan omyndigförklarad.

Det finns naturligtvis fler karaktärer som dyker upp på vägen; en som jag verkligen gillar är Jonte, en ung man som är en notorisk strulpelle, småkriminell, småmissbrukare, men som under den sjabbiga ytan visar sig ha ett stort hjärta.

Det är hög dramatik, ett underbart språk (som jag beskrev mer i detalj i texten om ettan och inte ska upprepa), en frustande intrigintelligens, en härlig läslycka som ändå inte riktigt når upp till Vargasommars skyhöga nivå.

Anders Kapp, 2025-12-06

Bokfakta

• Titel: Skördebarn.
• Författare: Hans Rosenfeldt.
• Utgivningsdag: 2025-09-16.
• Förlag: Norstedts.
• Antal sidor: 383.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Hans Rosenfeldt inklusive ytterligare länkar.
• Läs vad andra skriver om boken.