Situationen efter den stora katastrofen, syndafloden, en apokalyps av något slag som ändå lämnat någon spillra av mänskligheten vid liv, har skildrats i en hel del dystopiska böcker och filmer. Jag kommer särskilt ihåg Erik Hågårds urstarka debut Lilo från januari 2020 där vi möter Gawar och Loé, barn som inte får vara barn, i resterna av den civilisation som förgjorts av klimatkatastrof och krig, en riktigt stor postapokalyptisk roman. Det är så sorgligt att denna enormt begåvade författare dog redan 2023, endast femtioett år gammal. Hanna Nordenhök är också en mycket begåvad författare, hennes Underlandet från 2023 var underbar, en given Augustnominering tyckte jag då men det tyckte inte juryn. I dag kommer hennes nya Det underjordiska biblioteket där hon ger sig på det postapokalyptiska temat, här är det någon typ av sjukdom, en pandemi, som snabbt tagit död på större delen av befolkningen och lämnat få kvar, tydligen immuna mot den nya smittan. Det här är en liten avskalad dystopi med fokus på en kvinna med ett uppdrag, hon vandrar genom ett ödelagt landskap, passerar resterna av det som nyss var levande samhällen. Fantastiskt välskrivet och med en intressant berättarteknik men om något år kommer jag knappast att komma ihåg den på samma sätt som Lilo.

Författaren har valt en intressant form. Första kapitlet heter ”(September)” och rör sig i vanlig kronologisk ordning framåt i tiden. Men nästa kapitel heter ”(September, tidigare)”, börjar alltså tidigare och slutar ungefär där det första börjar. Så fortsätter det till det sista kapitlet, ”(Augusti, tidigare)”, där vi får berättelsens början. Eller, om man ska vara noga, finns det varken någon tydlig början eller slut; om man bortser från det uppdrag som formuleras tidigt i augusti (sista kapitlet) och utförs sent i september (första kapitlet) är det här främst en rörelse i en skrämmande värld, utan egentlig start eller målgång.

Huvudpersonen kallas ”kvinnan” och ”hon”, först mot slutet av läsningen får hon ett förnamn. Relativt tidigt får vi veta att hon är läkare, en av många som försökte mota pandemins verkningar utan framgång.

För att utföra sitt uppdrag måste hon resa en bit, det tar bara sju eller åtta timmar med bil men eftersom el och annan infrastruktur är utslagen finns heller inga drivmedel till bilarna så hon måste gå och timmarna med bil blir veckors vandring. Dagarna måste också ägnas åt annat än att vandra: hon måste hitta något säkert ställe att övernatta, stanken från förruttnelsen av döda kroppar gör de flesta bostadshus omöjliga, hon måste hitta något att äta, oftast konserver eller torrvaror, hon måste hitta vatten, den normala vattenförsörjningen är utslagen och att upprätthålla en hygglig hygien är svårt.

Under en del av vandringen har hon sällskap av en annan kvinna, ”den andra”, och under en större del en pojke i tioårsåldern, ”pojken”, som tar hand om något äldre, ”flickan”, sannolikt hans syster som är rädd och skygg, måste ha någon sorts diagnos. Barnen sinkar henne naturligtvis, hon försöker lämna dem men det går inte, det finns någon sorts band mellan kvinnan och pojken som gör det omöjligt.

På vägen möter de en del andra överlevare, faror av olika slag och några gånger en drönare som spanar på dem för att sedan lämna dem igen.

Nätet är naturligtvis borta, det finns inga fungerande mobiler längre: ”Obsidiansvarta displayer tömda på det myller av information som nyss dikterat i det närmaste all verklighet, på ett ögonblick försvunnet.” Snyggt!

Hon möter hela tiden spåren av det som nyligen var en normalitet: ”Fåfänga förhoppningar hos den som ännu tar fortsättningen av världen som given.” En stark formulering som utan vidare kan skalas upp för att beskriva vår samtid.

Det här är en fantastiskt välskriven dystopi som är väl förankrad i vår samtid, den gör det dystopier är till för att göra: varnar oss för vårt beteende, alla våra försök att ta livet av oss själva, av mänskligheten. Men jag tyckte ännu mer om hennes förra roman som med stark och kreativ kraft ägnade sig åt en annan aktuell pandemi: lögnen i samhället.

Otaliga gånger har jag hyllat Sara R. Acedo för hennes fantastiska bokomslag men den här gången blev det inte så imponerande.

Författaren

Hanna Nordenhök, född i Malmö 1977, debuterade som poet men har främst blivit känd för sina mörkt förtätade romaner. Hon har fått flera utmärkelser för sitt författarskap, bland dem Sveriges Radios romanpris, Stina Aronsons pris och Göteborgs-Postens litteraturpris. Hanna Nordenhök är också verksam som översättare och har lovordats för sina översättningar från spanskan av bland andra Fernanda Melchor, Andrea Abreu och Gloria Gervitz. Sedan flera år skriver hon även litteraturkritik, och belönades 2019 med det då nyinstiftade Madeleine Gustafsson-priset där hon i motiveringen kallades ”en allt nödvändigare röst i det svenska kritikerlandskapet”.

Anders Kapp, 2026-08-25

Bokfakta

• Titel: Det underjordiska biblioteket.
• Författare: Hanna Nordenhök.
• Utgivningsdag: 2026-08-25.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 178.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Underlandet.
• Läs vad andra skriver om boken.