En aktuell trend just nu tycks vara serieavslutningar, så har även Håkan Nesser med Det finmaskiga nätet nått fram till den sista boken där paret Gunnar Barbarotti och Eva Backman spelar huvudrollerna. Det blev tio böcker, lika många som i serien om Van Veeteren, plus en bok där bägge finns med, De vänsterhäntas förening, totalt tjugoen, lika många som bokstäverna i Barbarotti Van Veeteren och dessutom ett ostraffbart tal vilket författaren själv påpekar i ett efterord. 1993 kom första boken i dessa två serier; den hade titeln Det grovmaskiga nätet och nu har alltså ”fin” ersatt ”grov”. Allt detta är rätt kul och en utvecklingslinje under dessa dryga trettio år är att den underfundiga humorn tar allt mer plats i texterna. Det fall som den sista boken handlar om är också trettio år gammalt men plågar fortfarande kommissarie Albin Asunander, en gång i tiden chef över Barbarotti och Backman, numera pensionär boende på ett välskött äldreboende i den muromgärdade staden Visby där han funderar på bisarra historien om Harry Krona och Marlene Horwath. Vad var det egentligen som hände, och varför?

I prologen möter vi två anonyma pojkar, tolv och femton, en solig dag i augusti på sextiotalet. De är halvbröder, den äldre är den yngres idol, han litar på allt han säger, gör allt han bestämmer. Femtonåringen har förlorat en lillfingertopp i en olycka och den här dagen har han tagit med sig en liten yxa och han säger att de två nu ska förenas på riktigt, bli helbröder, och som ett tecken på detta hugger han av en bit av lillfingret på den yngre. De visar sig vara delar av en stor och komplex familj som spelar en central roll i denna berättelse.

I berättelsens nutid, försommaren 2025, träffar vi Albin Asunander på äldreboendet Höstsol i Visby. Han är sjuttioåtta, lider av reumatismen, har svårt att gå, behöver rullstol för det mesta. Han har varit polis i hela sitt liv, de tjugo sista yrkesverksamma åren som chef i Kymlinge (fiktiv stad i Västsverige och geografiskt nav för serien). Men även om kroppen är klen är det inget fel på hjärnan och han arbetar med ett olöst fall från 1996, hans sjätte år i Kymlinge. Till sin hjälp har han Roseanna Hagström, oftast kallad Fröken Watson, några år yngre än honom, de två är de yngsta på boendet; hon är bollplank i deras diskussioner och hon renskriver hans anteckningar. (Så småningom dyker det också upp en Moriarty …)

Fallet Marlene, kallades det i pressen, och när det hela inträffade bodde Marlene Horwath med sin tredje man, Harry Krona, i en villa i utkanten av Kymlinge. Hon arbetade som hårfrisörska och han som snickare. Sent på kvällen tjugoåttonde oktober 1996 kommer Harry Krona till polishuset, han är i upplösningstillstånd, onykter och blodig, och säger att han dödat sin fru Marlene, att han strypt henne i samband med ett bråk mellan makarna. Det är kommissarie Kallin som får ta fallet, han är trött på sitt jobb, grovt överviktig och lätt alkoholiserad, har bara ett år kvar till pension. När de kommer fram till parets villa finns där inte någon död kvinna, villan är tom, kvinnan är försvunnen, polisen förstår ingenting, det förstår de inte heller många månader senare. Åren går, fallet blir kallt.

Gunnar Barbarotti och Eva Backman närmar sig pension, vid halvårsskiftet ska de lämna Kymlinge och bli helårsboende i huset i Rute på norra Gotland. Som vanligt ger deras interna jargong mycket underhållande läsning. Nu i maj är de en vecka på Gotland för att förbereda flytten. En Jenny Axelryd, ung journalist på ön, tar kontakt med Barbarotti, hon vill göra en intervju med anledning av deras flytt till Gotland. Han accepterar motvilligt och under samtalet berättar hon om ett rykte som hon hört: att paret planerar att starta Fårösunds detektivbyrå. Han protesterar, det är bara en vag tanke, men det kommer ändå med i reportaget.

Albin Asunander läser naturligtvis artikeln, Jenny är hans barnbarn, och tar kontakt med sina tidigare medarbetare, det är tretton år sedan de senast träffades. Han berättar om sitt arbete med det gamla fallet och vill ha deras hjälp. Utöver genomgångar av alla gamla uppgifter har han också ett nytt färskt spår. Det handlar om en man som saknar en lillfingertopp.

Fram växer en omfattande familjehistoria som tar sin börjar på tidigt nittonhundratal. Vi rör oss hela tiden mellan nu och olika då, mellan olika geografier, får olika berättarperspektiv, olika händelser i de berörda personernas liv. Som vanligt finns här massor med oväntade och underhållande referenser åt olika håll. Och naturligtvis en stor skatt vid regnbågens slut (kanske).

Det är naturligtvis en smula sorgligt att den här serien tar slut, att bli av med några av sommarens mest läsglada timmar, men egentligen ska man nog i stället känna tacksamhet. Och nyfikenhet: undrar vad Håkan Nesser tänker komma med härnäst?

Anders Kapp, 2025-08-07

Bokfakta

• Titel: Det finmaskiga nätet.
• Författare: Håkan Nesser.
• Utgivningsdag: 2025-07-30.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 365.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Håkan Nesser (inklusive ytterligare länkar).
• Läs vad andra skriver om boken.