Förnyelse av svensk arbetarlitteratur

I presentationen av de nominerade till Augustprisets skönlitterära klass sa juryordföranden att det hos Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland fanns en Strindbergsk vrede. Så jag blev nyfiken, ursinne kan vara intressant. Men jurynordföranden hade fel. Litterär vrede uppstår hos läsaren och det gör den inte här. Här ligger vreden, språkskickligt tecknad, kvar på boksidorna. Det innebär inte att hennes självbiografiska (?) skildring av Miiras uppväxt och grundskoleöverlevnad i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön på 80-talet är ointressant, tvärtom. (Jag bodde själv i Bergsjön på sent 70-tal och det var intressant att återvända till miljön.)

Olsson ingår i stället i en stark återfödelse av svensk arbetarlitteratur (tillsammans med bl a Susanna Alakoski). Ett realistiskt berättande från nyfattigdomens förtryck och utsatthet. På det sättet finns här underlag för en politiskt strukturell, snarare än en litterär, vrede.

Och samtidigt finns här ett klassiskt grepp som ofta fungerar väl; kampen för att besegra svåra förutsättningar. Vi har sett det i en del idrottsfilmer. Här är det också kopplat till klassresandets vånda och jag känner en del paralleller till Vilhelm Mobergs fantastiska Soldat med brutet gevär från 40-talet.

Frågan är om Ingenbarnsland ska kunna upprepa Alakoskis vinst med Svinalängorna från 2006? Ingen aning. Har inte läst konkurrenterna ännu. Men en väldigt läsvärd bok är det!

Anders Kapp, 2012-10-24

Bokfakta

  • Titel: Ingenbarnsland
  • Författare: Eija Hetekivi Olssons
  • Utgivningsdag: 2012-01-02.
  • Förlag: Norstedts.

Länkar för mer information

  • Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Eija_Hetekivi_Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *