Katrine Engbergs nya bok De oönskades paradis är ovanlig, rätt underlig. Jag hör hur erfarna Engbergläsare garvar åt mig; det är klart den är, det är hennes grej, det är alla hennes böcker. Men det är just det, det underliga är att den inte alls är underlig, tvärtom extremt vanlig, ultraklassisk skulle man kunna kalla den, på sätt och vis skulle Agatha Christie ha kunnat skriva den här texten om man bortser från det faktum att delar av innehållet inte fanns på hennes tid. Det betyder inte att den skulle vara dålig, mycket kan sägas om Christie men knappast att hon skulle vara en dålig spänningsförfattare, det är bara oväntat för att komma från Engberg. Det är den tredje boken om privatdetektiven Liv Jensen och enligt förlagsinformationen den sista, det blev alltså en trilogi, den kom ut på danska 2024 och efter det har hon bytt förlag i Danmark och ska tydligen komma ut med något helt nytt där hösten 2026. Hon gör en riktigt bra version av det klassiska formatet; det ska bli spännande att läsa det hon kommer med härnäst.

Det mest klassiska av alla spänningsrecept som finns kan sammanfattas enligt följande:

Något elände inträffar för länge sedan; sannolikt är det någon som dör men helst ska dödsfallet avskrivas som en olycka eller ett självmord. Naturligtvis är det i själva verket ett mord men det blir inte offentligt då. Motivet till detta mord handlar sannolikt på något sätt om arv och pengar. Helt nödvändigt är att det ingår någon sorts släktskapsförvirring i händelserna.

Dessa dåtidshändelser ligger och småputtrar i många år och när de så exploderar i nutidshandlingen handlar det alltid om en riskhantering; hemligheterna från då riskerar att avslöjas och ett förhindrande av detta är motivet till det eller de mord som inträffar i nutid. Kopplingar till ”finare” familjer är vanliga och önskvärda.

Den här berättelsen har skrivits många gånger. I Katrine Engbergs version inträffar det historiska eländet fyrtio år innan nutidshandlingen, i juli 1984 ligger en ung man i ett litet skjul på Christiania i Köpenhamn, han svälter och törstar, dör av uttorkning.

Det är kriminalassistent Carl Gunnar Jensen som utreder dödsfallet. Om drygt tio år kommer han att bli farfar till Liv Jensen, den här trilogins huvudperson, men det vet han naturligtvis inte än. Han vet inte heller att han kommer att bli hennes stora hjälte, en älskad och beundrad farfar, en viktig anledning till att Liv väljer att bli polis. Han kommer att bli vän med den judiske mannen Jan Leon som långt senare kommer att hyra ut en källarlägenhet till Liv i Köpenhamn sedan hon tvingats fly från polisjobbet i Ålborg men det vet han inte heller. Möjligen vet han att han lämnar ifrån sig en dålig polisutredning men det blir en stor sorg för Liv när hon upptäcker det fyrtio år senare och då har farfar varit död i femton år.

När Liv i nutidsberättelsen närmar sig detta fall vet hon inte att hon på vägen kommer att stöta på sin farfar. Det hela börjar med ett samtal från Bo Riebenau, en pensionerad advokat som känner sig hotad och vill ha hennes hjälp som privatdetektiv. Liva tar uppdraget och det första hon gör är att sätta upp övervakningskameror i och utanför hans hus. När hon ska sätta upp en kamera i källaren är det någon som låser dörren, hon kan inte ta sig upp men hon hör tumultet som tystnar först när Bo är död.

Polisen tar naturligtvis över fallet med den mördade gamla advokaten men Liv fortsätter ändå att gräva. Hon hittar kopplingarna till händelserna i Christiania för fyrtio år sedan, den unge mannens död och hon hittar farfars förundersökning, oväntat tunn, som landar i slutsatsen självmord. Det är Alban Witting-Hansen som är död, son till Danmarks dåvarande statsåklagare Per Witting-Hansen. Alban må ha varit något slags svart får i familjen, han har strulat runt med allt möjligt, men han är ändå en älskad son och riksåklagaren protesterar mot utredningens slutsatser.

Vi får återkommande historiska kapitel som successivt ger oss mer kunskap om vad som hände då. Varför är dessa kapitel kursiva? Det tillför inget som helst värde, det bara försämrar läsbarheten.

Liv fortsätter grävandet och söker också upp berörda människor som fortfarande lever och det är det rätt många som gör. På vägen upptäcker hon också att det uppenbarligen finns någon som inte alls vill att nya uppgifter ska komma fram om vad som egentligen hände då.

Författaren skriver fram en mycket bra version av den klassiska berättelsen som uppfyller samtliga ovanstående kriterier; som sig bör blir det en dramatisk upplösning, extremt oväntad deltagare är Dustin Hoffman, och naturligtvis blir det också farligt för Liv själv.

Utöver detta centrala fall får vi på vägen en del annat.

Den judiska familjen Leon spelar en stor roll i trilogin, inspirerad av författarens egna judiska släkt, delar har tidigare gått ända tillbaka till situationen under kriget. I nutid har vi åldrande Jan som äger huset där Liv hyr en källarlägenhet (Jan är just nu förälskad). Där bor också hans dotter Hannah, drygt fyrtioårig psykolog, hennes tvillingbror Daniels död spelade en stor roll tidigare i serien. På gården bredvid huset har Nima Ansari, ingenjör och flykting från Iran, sin lilla verkstad som specialiserat sig på att ta hand om exklusiva veteranbilar. Efter händelser i tidigare delar har han fått ta över ansvaret för femtonåriga Shirin. Hannah och Nima har ett förhållande som går knackigt, Nima är alltför upptagen av en del riktigt svåra problem kring Shirin. Hannah blir attraherad av en annan man, Nikolaj, det blir struligt och läsvärt.

Efter eländet i Ålborg och flykten till Köpenhamn har Livs gamla vän och mentor Petter Bohm betytt mycket för henne. Han har en stark ställning på Avdelningen för personfarlig kriminalitet i Köpenhamn (ungefär lika med mordroteln). Det är där hon vill jobba, hon är bara privatdetektiv i väntan på att hon ska få en tjänst där. Nu finns en öppning, Petter berättar att de just utlyst en tjänst som han säger åt henne att söka. Under senare tid har Liv blivit allt viktigare för Petter, han har en begynnande demens som han håller hemlig på jobbet, men han behöver hennes hjälp med allt fler saker. Här finns också klart läsvärda delar.

Mycket utspelar sig i Christiania och helt utan någon blåögd naivitet alls, här finns en kritisk blick, är texten ändå en sorts kärleksförklaring till Fristaden, De oönskades paradis. Den skapades 1971 när den danska marinen lämnade ett 34 hektar stort område relativt centralt i Köpenhamn och så kallade slumstormere (husockupanter) tog över det övergivna militärområdet och skapade successivt ett sorts alternativsamhälle som har beskrivit på många olika sätt. Danska myndigheter har många gånger försökt stänga området utan att lyckas; det har idag något tusental innevånare. Fristaden har alltså funnits i drygt femtio år och är på många sätt en motsats till den samhällsutveckling som inträffat utanför den med kommersialisering, privatisering, växande klyftor, sjunkande tillit, ökande rasism; ett hela tiden kallare och hårdare samhälle, på många sätt lika i Danmark, Sverige och många andra länder som kanske borde sakna ett Christiania.

Och till slut kommer trilogins sista mening som är riktigt rar i ordets bägge betydelser.

Anders Kapp, 2026-01-26

Bokfakta

• Titel: De oönskades paradis (De Uønskedes Paradis 2024, översättning Mia Ruthman och Karin Ruthman Carlsson).
• Författare: Katrine Engberg.
• Utgivningsdag: 2026-01-26.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 405.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Katrine Engberg inklusive ytterligare länkar,
• Läs vad andra skriver om boken.