Paula gräver. Timmarna går, dagarna går, veckorna går. Mer vardagsrealistiskt än så kan det knappast bli. Men drömmen om det fantastiska trädgårdslandet avbryts när spaden i underjorden möter en rätt stor trädgårdstomte i plast. Hon kommer ihåg honom. En junidag för mer än femtio år sedan kom pappa Lasse hem med honom och sa ”den ska vakta här nu”. Det var samma dag som mamma Astrid dog på sjukhuset. Tomten blir ett magiskt element i berättelsen och han blir inte ensam. Vad jag vet har inte Cilla Naumann ägnat sig åt magisk realism tidigare men det gör hon i nya Juni natt blir aldrig av. Inte riktigt på det klassiskt latinamerikanska sättet utan på ett eget Naumannskt vis. Jag älskar verkligen när riktigt erfarna och skickliga författare fortsätter att utmana sig själva och pröva nya vägar och här bjuder hon på en läsning som blir helt fantastisk (inkluderande ordets olika betydelser). Hon har varit Augustnominerad tidigare och den nya boken är en självklar kandidat.

Paula ser bilden på kvällens första nyhetssändning, det är hennes bild, den sista bilden på hennes mamma, den nioåriga flickan som står i bakgrunden är hon själv, hon blir vansinnigt arg. Den där vidriga regissören har tjatat på henne men hon har självklart sagt nej, hon har inte lämnat ut något material alls, men ändå har han på något sätt tydligen kommit över hennes bild och använt den.

Nyhetsinslaget redovisar premiären på en ny film som handlar om Paulas mamma, ”nationens mytomspunna skådespelarklenod”. Regissören har använt alla hennes filmer och allt annat material han kommit över för att sedan med hjälp av AI och andra tekniker skapa en film som visar upp en Astrid som aldrig funnits. Paula ser det hela som ett våldsamt och skändligt övergrepp på hennes döda mamma, än värre blir det när filmen hyllas på många håll, så småningom även internationellt.

Hon är professor i statsvetenskap och har på den senaste tiden varit inne i en publik konflikt med sin chefs chef, dekanen Ava Björk, ”idioten, kärringen, råttan”. Det hela handlar om akademisk frihet, Paula menar att dekanen lagt sig platt för påbud från regeringen och hon förstår inte varför hon inte får stöd av andra, varför har alla plötsligt blivit sådana fegisar (ett aktuellt och viktigt ämne). ”Det är regeringen som styr landet, våra universitet är statliga myndigheter som lyder under oss” är ett högst verkligt citat som Naumann lånar i till sin fiktion.

Under ett möte passeras alla gränser, summan av filmen och idioten till dekan blir för mycket, hon lämnar stan och åker ut till det lantställe som funnits i familjen länge. Han vägrar svara på några frågor alls, den monumentala ilskan ”sitter som en sjujävlarkraft i händerna och armarna, i varje spadtag och andetag.”

Ganska tidigt startar en parallell berättelse, magiskt absurd på ett sätt som påminner om något som en av mina idoler, David Lynch, skulle ha kunnat skapa. Det är en sorts skildring av Astrids sjukdomsförlopp, den utspelar sig huvudsakligen i en mycket stor glasborg där hon med en karta i handen försöker fly och hela tiden fångas i absurda situationer. ”I ett av rummen hittar hon en dag små delar av sig själv som hon inte visste att hon förlorat.” ”Och i ett av de låsta fönstren stod en liten krukväxt med tre blad och sjöng för henne.”

Varifrån kommer då denna magi? Kanske har författaren gjort precis som Paula: ”Senast hon var på biblioteket letade hon upp hyllan M: Folktro och magi, och valde ut en bunt på måfå.”

Vi får också en hel del tillbakablickar från sommaren när hennes mamma dog. Astrid läg rätt länge på sjukhus, den junidag bilden i trädgården togs var hon bara tillfälligt på lantstället. Pappa Lars var kirurg, borta mycket för jobb och för att hälsa på sin fru, så den sommaren var Paula mest i grannhuset, Bonnie blev hennes trygga bonusmamma, hon ”var som en folkvisa: ljus och stadig och godmodig”, Paula blev som ett av syskonen i en fin gemenskap.

De två grannhusen var byggda samtidigt för mer än hundra år sedan, ganska lika men Bonnies hus har inte skötts så bra sedan den familjen flyttade därifrån. I berättelsens nutid ägs det av Henry som Paula så småningom träffar, en rätt märklig man med en märklig hobby.

I nutid lever pappa Lasse fortfarande men har försvunnit in i demensen. Skildringen av hans liv i vårdhemmet och av relationen till en dement förälder är insiktsfull, stark och mycket berörande. ”Han kanske faktiskt finns kvar innanför sitt förfallna skal och vägrar vara hennes far. Han kanske lever ett helt annat liv där inne i sin fantasi, eller tillsamman med dem han har omkring sig nu, i en frihet som hon inte förstår.”

Paulas vuxna dotter Josefine blev till en natt på ett pensionat vid Bydalsfjällens fot, hennes biologiska pappa vet inte att hon finns och har alltså inte spelat någon som helst roll i hennes liv. Det har däremot Paulas ex Karel, de har en rätt bra kontakt och hon arbetar som biträde i en kiosk som han äger. Paulas relation till dottern är däremot tunn, något hon sörjer.

Delar är rätt naturlyriska, mycket hämtas från både flora och fauna, även Schrödingers katt som används på ett kreativt sätt, men också i tonfallen: ”När hon tittar ut ser hon den tunna silvriga dimman över det uppgrävda landet, älvorna som dansar över tomtens grav.”

Ständigt denna tomte: ”Han vill henne något, men vägrar ändå kommunicera. Hon blir inte klok på honom.” ”Som vanligt har hon en stark känsla av att han ändå ser, hör och förstår allt … och dessutom granskar och värderar hennes beslut och handgrepp.”

Författaren överlåter en hel del till oss läsare; vi får själva komma fram till om någon pratar, hon marker inte dialoger på något sätt, och vi får också själva bedöma om något är en fråga, jag tror inte det finns något frågetecken i texten. Det fungerar alldeles utmärkt.

Jag känner verkligen igen mig i grävandet: hårt, repetitivt arbete kan fungera väl som egenterapi, men också i att känna ”sig övergiven trots att ensamheten är självvald”. Det är bara ett par exempel på hur träffsäker hon är.

Jag har läst en del av Cilla Naumann och för varje bok blir jag överraskad, hon upprepar sig inte, något återkommande är kanske familjerelationer men de hanteras på helt olika sätt. För varje bok blir hon dessutom bara bättre och det skulle vara grovt tjänstefel av Augustjuryn om inte Juni natt blir aldrig av inte finns med bland årets nomineringar.

Författaren

Cilla Naumann är född 1960 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1995 med romanen Vattenhjärta, som belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Romanen Dom, om en välbeställd familj vars son häktas för mord, kom år 2000 och blev ett stort genombrott. Boken utkom i flera länder. År 2008 fick hon Samfundet De Nios Vinterpris. 2009 utkom Cilla Naumanns nionde roman, I cirklarna runt, och samma år Augustnominerades hon för ungdomsromanen Kulor i hjärtat. I september 2012 utkom Springa med åror, som också den blev Augustnominerad. Bära barnet hem från 2015 nominerades till Sveriges Radios Romanpris. 2018 kom Den oändliga familjen och 2023 Skäret. Hon arbetar också som översättare.

Anders Kapp, 2026-08-26

Bokfakta

• Titel: Juni natt blir aldrig av.
• Författare: Cilla Naumann.
• Utgivningsdag: 2026-08-26.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 276.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Skäret.
• Kapprakt om Den oändliga familjen.
• Kapprakt om Bära barnet hem.
• Kapprakt om Springa med åror.
• Läs vad andra skriver om boken.