11 juni 2010 startade fotbolls-VM som det året spelades i Sydafrika. Den dagen möttes Frankrike och Uruguay och på hemmaplan sitter franska supportrar framför skärmarna och skriker av ilska, det franska landslaget är inte alls bra, det här kommer att bli deras sämsta mästerskap någonsin. Den dagen är också startpunkten för franske Bernard Miniers spänningsroman Le Cercle från 2012 som nu finns i svensk översättning med den udda titeln En sång för drunknade själar. Denna tegelstens epilog börjar exakt en månad senare, 11 juli, då Spanien besegrar Nederländerna i finalen som spelas på Soccer City i Johannesburg. Det här är inte alls en fotbollsroman men pågående VM är en av flera fonder framför vilka en intensiv dramatik utspelar sig. Det översätts rätt lite fransk spänning till svenska, de samtida jag kommer på är bara Michel Bussi och Olivier Norek, så därför är det kul att Bernard Minier nu också översätts. Han har varit internationellt stor rätt länge, debuten Glacé från 2011 fick många priser, översattes till fler än tjugo språk, blev en tv-serie med premiär 2017, utsågs av Sunday Times 2019 till en av de hundra bästa kriminalromanerna sedan 1945 och författaren har kommit ut med rätt mycket annat sedan debuten. Det finns mycket att läsglädjas åt men också en del detaljer som stör.

Det första störningsmomentet kommer redan i bokens inledande kolofon. Originalet gavs alltså ut 2012, inte 2024 som anges för det ursprungliga förlagets rättighetsinnehav. Originaltiteln var Le Cercle som fungerar utmärkt, Cirkeln har en direkt koppling till handlingen, så varför är den svenska titeln då En sång för drunknade själar? Så här gissar jag att det gått till: Christina Revold översatte texten från franska till norska, i januari 2018 gavs boken ut i Norge med titeln En sang for druknede sjeler och den svenska titeln är alltså en direktöversättning av den norska. Den norska titeln anges också som bokens originaltitel vilket bara är löjligt.

Jag gissar också att den svenska översättningen gjorts från den norska texten och inte från originalets franska vilket sällan är lyckat, det är normalt sett en fördel att utgå från originalet. Det finns ett speciellt problem med svenska översättningar från norska (och danska): språken ligger så nära varandra att det är lätt att missa skillnaderna. Det skulle kunna förklara varför det i den här översättningen förekommer ord som inte finns i svenska språket, inte så frekvent att det egentligen stör läsningen, men ändå en smula irriterande.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig alltså under en månad sommaren 2010 och den dominerande platsen är den fiktiva universitetsstaden Marsac i sydvästra Frankrike, en dryg mil från Toulouse. Marsac har färre än tjugotusen fasta innevånare men dubbelt så många under läsåren, samhället präglas av de många studenterna.

Huvudpersonen, kriminalkommissarie Martin Servaz, är mycket intelligent och välutbildad, fanns i det absoluta toppskiktet på universitetet och ingen kunde föreställa sig att han skulle bli polis. Inom honom finns mycket mörker, svåra trauman från uppväxten, en speciell händelse resulterade i att han lämnade universitetet och gjorde inträdesproven till polisen. På universitet var han tillsammans med Marianne, de älskade verkligen varandra, var övertygade om de var ett par för hela livet, men så blev det inte. Under sju år var han gift med Alexandra och tillsammans fick det dottern Margot, hans ögonsten som nu hunnit bli arton. Han är så stolt över henne, inte minst för att hon kommit in på en tvåårig mycket prestigefylld universitetsförberedande utbildning i Marsac, en utbildning som bara släpper in de allra bästa. Martin gick där själv i ungdomen.

Redan i prologen får vi möta en anonym kvinna som hålls fängslad av en anonym man, har varit det under lång tid och lever under groteskt brutala förhållanden. Vi får återkommande möta hennes berättarröst och det dröjer länge innan vi får veta vem hon är och varför hon befinner sig i denna situation.

Efter det får vi möta Oliver Winshaw, ursprungligen engelsman men har levt länge i Frankrike, arbetat som engelsklärare på universitet i Marsac, nu snart nittio sitter han som vanligt och skriver på sina dikter, det gör han varje dag sedan många år tillbaka. Han spelar liten roll i handlingen, men han ser något märkligt i det stora grannhuset: det är tänt i alla fönster på alla fyra våningarna, trots det våldsamma ovädret står flera dörrar öppna, i den rätt stora bassängen flyter många dockor, i skymningen sitter en ung man på bassängkanten och så denna klassiska musik på högsta volym (ett speciellt stycke av Mahler). Han ringer polisen.

Martins kolleger trängs framför teven, Frankrikes första match i VM har startat men själv är han inte så intresserad. Han får ett telefonsamtal, känner igen rösten direkt trots att det var tjugo år sedan han hörde den senast, det är Marianne, hans stora ungdomskärlek. Hon är desperat, vädjar om hans hjälp, hennes son Hugo har hittat en död kvinna i hennes hus och nu tror alla att det är han som är skyldig, Martin måste bevisa hans oskuld. Det är Hugo som Oliver Winshaw sett sittandes på bassängkanten.

Martin tar med sig en kollega, åker från Toulouse till Marsac, det är inte alls hans fall, men det blir det så småningom trots flera personliga kopplingar. Den döda kvinnan är trettiotvååriga Claire Diemar, en mycket vacker och omtyckt lärare; Hugo är en av hennes elever, han går andra året på samma utbildning som Martins dotter Margot, även om hon går första året känner de till varandra väl. Claire har dödats på ett mycket spektakulärt och obehagligt sätt.

Som de flesta böcker inom genren får vi följa ett antal olika spår som så småningom flyter samman. Ofta ges de olika trådarna olika kapitel men så är det inte här, rörelsen går snabbare än så vilket skapar ett starkt driv. En inte helt ovanlig berättarteknik som jag gillar är att leka med våra mest grundläggande begrepp för att uppfatta tillvaron: tid och rum. Alltså att placera något av spåren på en annan plats eller i en annan tid än det som vi läsare tar för givet och avslöja det rätt sent vilken kan bli ett underhållande lurendrejeri. Här finns ett riktigt bra sådant exempel.

Redan hos Arthur Conan Doyle kompletteras hjälten, Sherlock Holmes, med en återkommande ärkefiende, professor James Moriarty, bägge intelligenta och välutbildade, vilket skapar intressanta spänningsfält. Den tekniken tillämpar också den här författaren i form av schweizaren Julian Hirtmann, före detta åklagare från Genève, en mycket intelligent och brutal seriemördare som greps av Martin Servaz i förra boken men som för mer än ett år sedan rymde från Wargnierinstitutet. Liksom hos Doyle finns ett band mellan ärkefienderna, här bland annat en passion för klassisk musik, speciellt Gustav Mahler vars verk har betydelse för handlingen. Generellt sett är musikreferenserna frekventa, inom många olika genrer, och mycket välfunna.

En bra fond för text i spänningsromaner kan vara ett skrämmande väder; olika kombinationer av mörker, ösregn, stormande vindar, mullrande åska och ljungande blixtar kan fungera bra för stämningen. Men som alltid är mer sällan bättre och här förekommer det väl ofta.

Jag brukar sällan klaga på böcker tjocklek även om det handlar om väldigt många sidor, berättelser måste få den plats de behöver. Här finns många spektakulära och oväntade skeenden, många intressanta och udda karaktärer, multipla upplösningar av olika slag och en hel del annat som kräver utrymme. Men närmare sexhundra sidor är ändå att ta i.

Det här var mitt första möte med Bernard Minier men knappast det sista.

Författaren

Bernard Minier är en fransk spänningsförfattare, född 1960 i Béziers, växte upp i Montréjeau vid foten av Pyrenéerna, studerade sedan i Tarbes och Toulouse innan han tillbringade ett år i Spanien. Han bor för närvarande i Parisregionen. Han började arbeta inom tullförvaltningen som seniorinspektör, samtidigt som han deltog i novelltävlingar innan han tog steget och skickade in ett romanmanuskript till förlag. Han publicerade sin första roman, Glacé, 2011 (Iskall död på svenska 2023). Han är medlem i konstnärskollektivet La Ligue de l’Imaginaire.

Debuten gjorde stor succé, tilldelades priset för bästa franskspråkiga roman vid Cognac Polar Festival och har översatts till fler än tjugo språk. Den blev också en tv-serie med premiär 2017. I maj 2019 listade Sunday Times den bland de hundra bästa kriminalromanerna sedan 1945.

Huvudrollen har kriminalpolisen Martin Servaz, en djupt mänsklig och välutbildad person som konfronteras med en rad brott lika fruktansvärda som de är obegripliga i Pyrenéerna mitt i vintern. Han återkommer i seriens fortsättning: Le Cercle 2012 (En sång för drunknade själar på svenska 2025), N’éteins pas la lumière 2014, Nuit 2017, Sœurs 2018, La Vallée 2020, La Chasse 2021 och Un œil dans la nuit 2023.

Han har även kommit ut med tre helt fristående romaner, publicerat en hel del noveller och 2022 startade han en ny serie med Lucia Guerrero i huvudrollen.

Anders Kapp, 2025-10-07

Bokfakta

• Titel: En sång för drunknade själar (Le Cercle 2012, översättare Maria Bodner Gröön).
• Författare: Bernard Minier.
• Utgivningsdag: 2025-09-03.
• Förlag: Mius.
• Antal sidor: 580.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skrivit om boken.