Läslycka för punkare (och andra)

Om den progg som föregick punken var ett uppror med mål, det fanns en politisk agenda, så kan punken beskrivas som ett uppror utan mål, en anarkistisk agenda; en revolt mot mellanmjölk, väluppfostrade sidbenor, organiserade sammanhang, artigt jasägande och mycket mycket annat. Arne Wickander har just avslutat sin trilogi, den svenska punkbibeln, med nya Den trettonde punkarn. Trilogin är en självbiografiskt orienterad berättelse som omfattar ungefär tjugo år; från det sena sjuttiotalet i den första delen till det sena nittiotalet i avslutningen. Den handlar om Arne, den tredje punkarn i Bollmora som är berättarjaget, och hans vänner under dessa år. Böckerna är på gränsen till novellsamlingar med relativt fristående kapitel som bär sina egna berättelser. Författaren har skapat sitt eget punkspråk för sin originella, imponerande och beundransvärda skildring av detta skede i vår moderna historia. Dessutom är det fantastiskt kul läsning!

Bollmora är under förändring, ”gud hade inte vart i bollmora sen han byggde lego i krusboda nittnasjuttifem”. ”dom som bestämde hade bestämt att alla centrum skulle glasas in. så man kunde sortera upp folk. skilja ut dom man inte ville ha därinne. dom som inte var välkomna. dom som fick gå nånannanstans.” Till och med namnet försvinner, Tyresö centrum ska det nu kallas. Och Arne flyttar, hamnar i olika små lägenheter i innerstaden.

Den avslutande delen är något mörkare än de andra delarna och det handlar inte bara om att punkens främsta storhetstid börjar dö ut under nittiotalet. Punkarna själva åldras, författaren och många av hans vänner har passerat trettio, en del byter livsstil, ”dom kammade ner håret och började på komvux”, för en del blir konsekvenserna av många års hårt liv omöjliga att bära; några av vännerna dör i den här berättelsen.

Men fortfarande finns det underbara skrönor. Det är en het sommardag. Arne har flera gånger sett ”marekandre” (Mare Kandre) på stan och är på jakt efter hennes böcker. Han hamnar på ett antikvariat, går vilse bland gångarna på övervåningen men kommer så småningom fram till en glänta där turbo sitter nedsjunken i en campingstol och läser The History of the Decline and Fall of the Roman Empire. Bredvid honom finns en tältsäng så han verkar ha varit där ett tag. Där finns också stora lollo som tar fram ett campingkök och fixar en middag med ungerska specialiteter. Så småningom dyker nilz pilsner också upp. När Arne väl kommer ut har det blivit höst. Hela scenen och samtalen i antikvariatsgläntan är en underbar absurdism på nivå med Beckett.

Vännen turbo har här liksom rätt många under den tiden fastnat för Luke Rhineharts kultbok Tärningsspelaren och låter tärningen bestämma sitt liv. En dag är han en av de sista i gänget som svajar ut från krogen sedan tärningen sagt åt honom att han måste läsa Oswald Spenglers Der Untergang des Abendlandes från 1918 på originalspråk. Arne ser honom gå: ”tänkarn. fyllosofen. mystikern. anakronistisk som en telegrafskylt i en medeltida hansastad.” En av väldigt många fantasirika metaforer som skapar läslycka.

Normalt är jag rätt allergisk mot ett överdrivet ljudhärmande skriftspråk (skriva ”sej” i stället för ”sig” och liknande) vilket jag skrivit mycket om tidigare som inte ska upprepas. Men Arne Wickander är undantaget som bekräftar regeln. Redan i första delen skapade han ett underbart punkspråk som håller genom hela trilogin. Här används bara versaler när någon skriker, få andra skiljetecken än punkter, och mängder av ord som aldrig kommer att uppträda i SAOL men som skapar den perfekta miljön för just dessa berättelser. Det finns en detalj som gläder mig särskilt mycket. Jag är road av språkets successiva förändring, tycker det är kul att följa trender, men kan ibland drabbas av nostalgisk sorgsenhet över sådant som försvinner, ungefär på samma sätt som man kan känna sympati för utrotningshotade djur. Ett sådant exempel är pluraländelsen ”er” som successivt äts upp av jätten ”or”, kollegerna som blivit kollegor är bara ett av många av exempel, men i denna text har många nästan alltid ”er” som avslutning vilket gör mig lycklig.

En annan aktuell trend är när ”att” allt oftare utesluts från meningar där ordet tidigare varit självklart men i denna text ersätts det ofta av ”och”, i stället för att bara uteslutas, vilket ger en spännande språklig effekt.

Här finns mängder av referenser, främst till olika punkband och deras låtar naturligtvis. Ibland snöar han in på ändlöst nörderi med uppräkningar av punkband som blir rätt tråkiga, men det är en liten detalj i sammanhanget. Det finns också många litterära referenser. Liksom tidigare dyker Charles Bukowski från den amerikanska beatnikrörelsen upp, sannolikt en av författarens inspirationskällor, men den finns många andra. Ibland blir det riktigt kul: ”jag tänker på nietsche när jag hör det här.” ”åsanietsche eller?”

Trilogin är underbar läsning, främst för oss som gillar punk naturligtvis, men också ett viktigt tidsdokument för många. Kring böckerna och Renegade Publishing finns också en levande svensk ”postpunk” vilket är ett välkommet och uppfriskande inslag i det svenska kulturlivet. All heder åt Arne Wickander.

Författaren

Arne Wickander är född 1960 i Gävle, blev flyttad till Rågsved när han var två och från tre års ålder växte han upp i Bollmora. På sent 70-tal kommer punken till Sverige och når även Bollmora. Arne blir den tredje punkare i denna förort och hans punkarliv står i centrum för trilogin. Bland de punkare han umgicks med skrev många och han började tidigt att läsa böcker av författare som Céline, Bukowski och Kerouac. Han hade egna skrivartankar, gick någon skrivarkurs, men utöver någon stencilerad tidig punkfanzine blev det inget. Efter ett liv med många turer befann han sig långt senare i en solstol under en palm i en muromgärdad trädgård utanför en liten villa i den gamla kolonialstaden Tamatave på Madagaskars östkust. Det var där hans punktrilogi började födas: Den tredje punkarn 2018, Den tionde punkarn 2021 och Den trettonde punkarn 2022.

Anders Kapp, 2022-11-15

Bokfakta

  • Titel: Den trettonde punkarn.
  • Författare: Arne Wickander.
  • Utgivningsdag: 2022-11-05.
  • Förlag: Renegade Publishing.
  • Antal sidor: 240.

Länkar till mer information

1 Kommentar on “Läslycka för punkare (och andra)

  1. Kan vara en bra recension på en bok jag ännu inte läst. (spelade bas i Slobobans Undergång 77-86)
    Mvh Tomas

Lämna ett svar till Tomas Andersson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...