1864 publicerade Le Figaro berättelsen Le Joueur Généreux (Den generöse spelaren) skriven av Charles Baudelaire. I den finns meningen ”la plus belle des ruses du Diable est de vous persuader qu’il n’existe pas” (”Djävulens allra vackraste trick är att övertyga er om att han inte existerar”), ett citat som används en del sedan dess, på engelska oftast i formen ”The greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”. Ondskan finns, den försvinner inte, och nog finns den i Anders Roslunds nya bok Djävulens bästa trick, den fjortonde i serien där kommissarie Ewert Grens alltid funnits med, tillsammans med flera andra i stora roller, och nu kanske för sista gången. Självmordsbombare i centrala Stockholm skapar en skräckslagen huvudstad med medborgare som håller sig undan och makthavare i sådan panik inför terrorn att de största värdetransportrånen någonsin går nästan obemärkt förbi. Fantastisk bra, naturligtvis, och bland mycket annat får vi ett genrerekord.

Det är midnatt på Stureplan i centrala Stockholm. En man bär under jackan en väst med sexton dynamitstavar, explosionen blir enorm, många döda och ännu fler skadade. Alldeles i närheten stoppas en av Riksbankens värdetransportbilar, de har inte rånats på många år, de moderna systemen med skalskydd i tre nivåer har stoppat rånen, gjort dem omöjliga, men det visar sig nu inte vara sant, någon har kommit på hur man kan ta sig igenom de olika säkerhetslösningarna.

Samtidigt, två kilometer därifrån, sker exakt samma sak: en person spränger sig själv, och andra, ”Himlen över Södermalmstorg faller brinnande mot marken. En rasande tryckvåg slår sönder allt i sin väg.” Samtidigt rånas en värdetransport alldeles i närheten.

Den terrorstämplade organisationen Muharib Alhayaa tar på sig ansvaret för sprängdåden. Något liknande har aldrig tidigare hänt i Sverige och alla resurser som finns samlas för att försöka möta denna terror.

Serien kallas numera Hoffmann och Grens men den har aldrig dominerats av dessa två (eller Grens själv i de första fyra böckerna); det har alltid funnits ett drag av kollektivroman med ett antal starka roller, bland dem alltid också offer och förövare.

I denna bok har kriminalinspektör Mariana Hermansson en stor roll, hon har varit med många gånger tidigare, en av de få som stod ut med Ewert Grens när han fortfarande var kommissarie på våldsroteln, på något sätt hans dotter om han hade haft någon. Hon och kollegan John Brocks ska utreda rånen, alla andra resurser har satts in på terrorsprängningarna. Hon tror att cheferna har fel, sprängningarna och rånen måste hänga samman, de borde utredas i ett sammanhang; ingen bryr sig om vad hon säger men hon blir allt mer övertygad, inte minst när det kommer fler dåd.

En annan stor roll har en länge anonym yngre kvinna. Vi träffar henne samtidigt som de första sprängningarna och rånen inträffar men på en helt annan plats, på avdelning fem i rättspsykiatriska kliniken i Älvkarleby (fiktiv men den rättspsykiatriska miljön som vi vistas mycket i är både levande och trovärdig). Hon är en av patienterna där, hennes hjärna är uppfylld av en enda tanke: ”jag vill inte dö!” Hon lyckas fly vilket få har klarat av innan henne. Hon får så småningom ett namn och är viktig hela vägen fram till upplösningen.

Vi får också regelbundet träffa en annan person, den centrala förövaren, som förblir anonym rätt länge. ”Den verkligen gärningsmannen. Ledaren. Hjärnan som styr andra hjärnor …” Planen och utförandet tror jag saknar motstycke inom genren i sin komplexitet, intelligens och omfattning; fullständigt galen men författaren lyckas ändå skriva fram den som fullkomligt trovärdig och det är riktigt imponerande.

Men vart har då Hoffmann och Grens tagit vägen? Det vet vi som läst tidigare delar; Piet Hoffman sitter i fängelse, har många år kvar av sitt straff och Ewert Grens sitter i häktet, väntar på transport till något fängelse för att avtjäna det straff som tingsrätten dömt honom till.

Berättarperspektivet rör sig i huvudsak mellan dessa personer men det dyker också upp några andra.

Mariana får så småningom upp en del spår som pekar mot rättspsykiatrin i Älvkarleby men hon behöver någon på insidan som kan ta reda på mer. Med diverse tricks lyckas hon få de båda männen omplacerade dit, Grens på avdelning fem och Hoffmann på en annan avdelning.

Våra två mest centrala kategorier för att kunna uppfatta, tänka och beskriva tillvaron är tid och rum. Visst är det rumsliga viktigt för den här författaren, han skriver fram många levande och intressanta miljöer, men tiden är ännu viktigare, det finns till och med en sorts miniserie inom serien där detta återspeglas även i titlarna: Tre sekunder / Tre minuter / Tre timmar. Även i den nya texten kommer tiden ofta in och blir viktig.

I förlagstexten beskrivs detta som ”deras sista gemensamma äventyr” men exakt vad det betyder återstår att se. Visst går de flesta serier så småningom in i en rutin som gör dem mogna för avslut, men några få är verkligen så fantastiskt bra att man bara vill att de ska fortsätta.

Anders Kapp, 2025-06-29

Bokfakta

• Titel: Djävulens bästa trick.
• Författare: Anders Roslund.
• Utgivningsdag: 2025-06-23.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 442.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Anders Roslund, inklusive ytterliga länkar.
• Läs vad andra skriver om boken.