1679 spärrade franska staten in en man vars ansikte doldes bakom en järnmask. Denna verkliga historia utvecklades av Voltaire 1751 i Siécle de Louis XIV och än mer av Alexandre Dumas 1858 i en av de senare delarna i böckerna om de tre musketörerna som i sin tur utvecklades i storfilmen The Man in the Iron Mask från 1998, gödslad av stjärnskådisar och sedd av väldigt många. Nu finns också Motteversionen av denna berättelse som startar samma år, 1679, närmare bestämt på allhelgonaafton, när mannen med järnmasken rider in till altaret i Westerstad kyrka på Revingehed i Skåne och dödar kyrkoherden Olof Nicolai som en hämnd för prästens delaktighet i morden på hans två döttrar. Jag verkligen älskar Anders de la Mottes pågående Askerserie och i fyran Nattjägaren överträffar han sig själv. Det här är genrelek på absolut högsta nivå med fantasirika inlån av delar från verklighet och fiktion från alla tänkbara håll. Den kärleksfyllda stölden av Mannen med järnmasken är bara ett av många exempel från drygt femhundra sidors ren läsglädje.

Det finns två huvudspår i denna text: det ena är vidareutvecklingen av seriens långa berättelse, kopplad till huvudpersonen Leo Asker i hennes roll som chef för Avdelningen för förlorade själar i källaren i polishuset i Malmö samt hennes märkliga familj, och den andra tar sin utgångspunkt i Mannen med järnmasken. Låt oss börja med den senare.

Den ursprunglige mannen i Mottes versionen var Herr Wilhelm, ägare till Westerstad slott i närheten av ovan nämnda kyrka, och i alla myter och mörka lekar som utvecklades i området genom århundradena kallas han också för Nattjägaren.

När vi hoppar fram till 1995 finns slottet kvar, kyrkan är bara en ruin, den användes aldrig mer efter händelserna 1679, fastigheterna är nu omgärdade av det stora militära övningsfältet Revingehed. Slottet ägs av familjen Cronier som består av finansmannen Roland, hans fru Belinda och deras barn, Hector och hans lillasyster Cassandra (pappan var mycket förtjust i Homeros). På allhelgonaafton är föräldrarna och Cassandra iväg på en fest (Hector är på annat håll, fullgör sin militärtjänst), Belinda mår inte så bra så de åker hem tidigt. Senare hittas föräldrarna döda, skjutna med ett hagelgevär, Cassandra hade lyckats gömma sig och lever. Dubbelmordet klaras aldrig upp. Ett kassaskåp är länsat och en antik järnmask är borta, polisens gissning är att det är ett inbrott som gått fel, kanske en utländsk liga, andra hus i området har också haft inbrott den senaste tiden.

I nutid, trettio år senare, ägs slottet fortfarande av syskonen, trasiga på olika sätt, Cassandra isolerar sig i slottet för att ägna sig åt sen konst, Hector har klena nerver och självmedicinerar med en del missbruk.

På allhelgonaafton detta år får vi träffa flickvännerna Jessica ”Jess” Nordin och Sarah Karlsson som är på nattlig spökjakt med guiden, Greger ”Grendel” Vallgren, vid Wennerstad kyrkoruin. Grendel berättar mycket levande och skrämmande om den gamla historien; Jess rycks med, det hela var hennes idé, Sarah tycker det är trams men säger ingenting, hon älskar sin Jess.

Alla tre blir rädda när en man störtar in med ett gevär i händerna; han är arg, verkar full och galen, slår till Grendel, både han och de unga kvinnorna flyr, utanför ruinen hör de ett skott. Det är Hector, han är död, skjuten med samma hagelgevär som dödade hans föräldrar trettio år tidigare. Det hela skrivs av som ett självmord, men var det verkligen det?

Den här historien utvecklas på fantastiska sätt, särskilt kapitlen där Cassandra äger berättarperspektivet; hennes minnen från allt som hände för trettio år sedan, vad syskonen och deras kompisar ägnade sig åt i sena tonår, och hennes nutid där hon försöker sammanfoga skärvorna till en helhet, är underbar läsning.

Det kan inte vara en slump att den här boken ges ut i anslutning till just allhelgona.

I det andra spåret är Leo (egentligen Leonora) Asker på väg till möte med den nya polismästaren Pauline Evander. Hon verkar vara en bra chef, det visar sig att hon är väl påläst om kriget mellan henne och Jonas Hellman (de var en gång ett par, det tog slut, hon anmälde honom för trakasserier, blev utfryst, han blev så småningom chef för Grova brott, en tjänst som hon var lovad, samtidigt som hon blir förvisad till källaren som chef för Avdelningen för förlorade själar, formellt Resursavdelningen). Nya chefen verkar vilja göra något åt patriarkala strukturer, vill ge Leo en viktigare roll.

Men samtidigt vill hon lägga ner Leos avdelning, tycker det är otidsenligt att förvisa medarbetare som inte fungerar någon annanstans till denna källaravdelning, de borde flyttas till vanliga delar av organisationen eller möjligen förtidspensioneras med goda villkor.

Avdelningen i källaren är Mottes version av den Avdelning Q som finns hos Jussi Adler-Olsen. Här finns helt underbara karaktärer, udda och omöjliga människor som ändå bär på mycket speciella förmågor, människor som kan lösa komplexa fall och skildringen av deras värld är också riktigt underhållande läsning, inte minst när HR-chefen försöker genomföra avdelningens avveckling.

Leo hade en extrem uppväxt hos sin pappa Prepper-Per som är galen på ett plan, men superintelligent på ett annat, ”Per spelar schack när alla andra spelar fia med knuff”. Innan han blev sådan var han en exceptionell chefsingenjör på Tectron, ett företag som växt kraftigt på senare år med stora order från försvarsmakter i olika länder, en tillväxt som baseras på hans skapelser, i alla fall enligt Per själv. Han är besatt av hämndlystnad och har en storskalig plan. Situationen kompliceras av att Tectrons ledande advokat är Isabel Lissander, Leos mamma och Pers ex.

Detta spår drivs initialt mest i kapitel där seriens andra huvudperson, Martin Hill, äger berättarperspektivet; han och Leo är barndomsvänner och har samarbetat mycket i de tidigare böckerna, ofta kopplat till Martins roll som expert på urban exploration. Just nu är Martin rejält förälskad, vi läsare inser tidigt att han fastnat i en honungsfälla men det gör inte Martin. Hans situation blir allt värre, han luras att som nyttig idiot hjälpa till med Prepper-Pers hämndplaner, det blir allt farligare för Martin.

Isabels nya man och därmed Leos styvfar heter Junot Lissander och han och Leo har en rätt bra relation. Långt innan han och Isabel blev ett par var Junot familjen Croniers advokat, en roll som han behållit genom åren. Han är orolig över situationen efter Hectors död och ber Leo undersöka vad som hänt. Det växer ut till ett läsvärt krig mellan källaren och fina Grova brott många våningar upp i polishuset. ”En stund blir hon stående medan hon tittar mot alla fönstren på våningarna ovanför. Det sitter andra poliser där, avdelningar som utför riktigt polisarbete i stället för att vada knädjupt i de nonsensärenden som letat sig hela vägen ner hit till botten av organisationen.”

Utöver de centrala spåren väver författaren in diverse bihistorier och teman. Ett innehåller tankar om tid, hur något från olika tider kan existera samtidigt:

”Om stjärnor och galaxer kan bete sig på det sättet, vara på samma gång levande och döda – befinna sig både i nuet och i det förflutna – varför då inte människor? Hon är fångad mellan nuet och det förflutna. Är samtidigt både levande och död. Precis som Nattjägaren. Och ingen av dem kan frigöra sig utan den andre.”

”Rörelserna är välbekanta, det långa mörka håret också. Hennes sextonåriga jag, liksom hon själv på väg till kyrkoruinen. De trettio år som skiljer dem är för några ögonblick upplösta.”

Inte sällan blir det väldigt roligt: ”Men hellre det än att rapportera till den där idioten Eskil, en inkompetent, självöverskattande jävla poster boy för Dunning–Kruger-effekten.”

Nästa del kommer att heta Frostkungen och vi får en liten försmak redan nu: ”Frostkungens tid nalkas. Frukta honom. Det är ett annat namn för Kung Bore, eller Jack Frost på engelska. Förr i tiden sa man att det var han som ritade frostmönstren på fönstren om nätterna. Vi har kartlagt åtminstone tio olika tillfällen där Frostkungen har varit framme. Men det finns säkert många fler.” Den ska självklart läsas, det här är en galet bra serie.

Anders Kapp, 2025-11-05

Bokfakta

• Titel: Nattjägaren.
• Författare: Anders de la Motte.
• Utgivningsdag: 2025-11-05.
• Förlag: Forum.
• Antal sidor: 508.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Anders de la Motte inklusive ytterligare länkar.
• Läs vad andra skriver om boken.